Idag har det varit en dag med blandade känslor. Började dagen med att vara ledsen över att jag ska släppa taget om min trygghet, vilket jag inte gillar! Känns som att jag förlorar mig själv helt och hållet, och som att jag inte ens gör det för min egen skull. Jag har alltid följt mitt hjärta och gjort det som känts rätt. Nu snurrar tankarna hela tiden, oavbrutet. Ena sekunden känns det okej, nästa sekund känns allt helt fel. Sen övertalar jag mig själv om att allt blir bra för att nästa sekund få tillbaka stop-skylten framför ögonen. Hade jag kunnat komma på en lösning på allt så hade jag valt den vägen, men nu är det som det är.
Mår fruktansvärt bra av att vara på hemmaplan. Äntligen vara mig själv igen för några dagar, kunna slappna av lite och bara vara som jag alltid varit. Jag kan välja själv när jag orkar ha människor omkring mig och känner mig bara lugn och harmonisk. Säga hej till folk jag känner igen på köpingen och veta vart jag är. Och jag vill och längtar och ser fram emot att göra saker istället för att stänga in mig själv innanför husets väggar. Det är nog egentligen såhär det ska vara. Jag försöker hitta min plats i mitt nya hem också, men än har jag inte hittat den. Förhoppningen är att jag lyckas fixa mitt företag så jag kan göra det jag brinner för (eftersom det nuförtiden inte funkar att göra det hemifrån med en hel familj omkring). Då kanske jag hittar dom där människorna som jag behöver träffa för att börja trivas bättre. Dessutom kanske jag lyckas dra in lite pengar så jag känner mig värd en plats i familjen, känna att jag duger och få tillbaka det där självförtroendet som jag hade en gång i tiden.
Mitt i dom jobbigaste tankarna ute på en promenad idag så känner jag mig lite iakttagen. Tittar upp mot en balkong, och där står mina gamla vänner, min "kontaktfamilj", och vinkar åt mig. Med leenden på läpparna men med en tillbakatryckt saknad. Jag ser att dom tänker på sin son när dom ser mig, precis som jag tänker på honom när jag ser dom. Men genast kom den där känslan av att jag alltid är i trygga händer. Jag vet att han alltid finns där för mig, tillsammans med mormor och dom andra följeslagarna. Men han lite extra. Jag ville bara peka på vagnen och skrika; HAN HETER PONTUS I MELLANNAMN!!!!!! Men så pinsam kan man ju inte vara... Jag litar på att han hjälper mig att gå rätt väg, och det var nog det jag behövde bli påmind om idag. Tack Pontus för att du var min ängel på "den här sidan" och för att du valde att fortsätta i samma spår som min skyddsängel på "den andra sidan". Vårat band har alltid varit något extra och det kan ingen ta ifrån oss! Svettsyskon för alltid. Allt blir till det bästa.
Jag VET att du och Linda smider värsta planen, och det tokälskar jag er för :) men släng ner lite pengar också, det behövs!
(Och för er som kommer tolka allt jag skrivit på helt fel sätt, snälla, fundera inte ens på vad jag menar eller varför jag skriver det. Min familj vet hur jag funkar och hur jag mår, dom sitter inte inne med svaren, det gör jag så fråga mig istället).

Nu sova, så jag orkar slänga minst hälften av allt jag äger imorgon.